Jahaja, det var det.
Idag fick jag insikten.
Eller det var nog igår, men skitsamma. Det var när jag införskaffade en gammal platta jag saknade från mina ungdomens år via itunes för 90 spänn som varningssignalen i mitt huvud började ljuda tyst, men dock märkbart. När jag knappt 12 timmar senare laddade ner ännu ett album från ännu yngre år förstod jag att det var helt kört för min del.
Nu har jag kommit till den punkten i livet då jag är helt resistent för ny musik. Om jag skulle introduceras för "ny" musik som jag började gilla, så är det antingen musik som är "gammal", eller såklart en ny skiva av en artist jag redan lyssnar på.
Det är sorgligt, men jag tror tyvärr att det är sant. Vilka var då skivorna jag laddade ner som gav mig denna insikt? Håll i hatten för fan, nu är jag lite för ärlig för mitt eget bästa (och kanske för ert med).
1. Wille Craaford, Samma typ av annorlunda saker
2. Niklas Strömstedt, Oslagbara 89-99
Den första skäms jag inte så mycket för, den kan jag lugnt gå i god för. Men Strömstedt alltså, hur tänkte jag där? Likförbannat så rullar låten "Oslagbara" i högtalarna just i detta nu, och direkt går minnesbanken igång.
Och när man väl minns (inte ofta i mitt fall) med hjälp av musik, då tar jag vad som helst. Och när det gäller helt ny musik så går det helt enkelt inte att jumpstarta min (om än väldigt lilla) minnesbank.
Eller det var nog igår, men skitsamma. Det var när jag införskaffade en gammal platta jag saknade från mina ungdomens år via itunes för 90 spänn som varningssignalen i mitt huvud började ljuda tyst, men dock märkbart. När jag knappt 12 timmar senare laddade ner ännu ett album från ännu yngre år förstod jag att det var helt kört för min del.
Nu har jag kommit till den punkten i livet då jag är helt resistent för ny musik. Om jag skulle introduceras för "ny" musik som jag började gilla, så är det antingen musik som är "gammal", eller såklart en ny skiva av en artist jag redan lyssnar på.
Det är sorgligt, men jag tror tyvärr att det är sant. Vilka var då skivorna jag laddade ner som gav mig denna insikt? Håll i hatten för fan, nu är jag lite för ärlig för mitt eget bästa (och kanske för ert med).
1. Wille Craaford, Samma typ av annorlunda saker
2. Niklas Strömstedt, Oslagbara 89-99
Den första skäms jag inte så mycket för, den kan jag lugnt gå i god för. Men Strömstedt alltså, hur tänkte jag där? Likförbannat så rullar låten "Oslagbara" i högtalarna just i detta nu, och direkt går minnesbanken igång.
Och när man väl minns (inte ofta i mitt fall) med hjälp av musik, då tar jag vad som helst. Och när det gäller helt ny musik så går det helt enkelt inte att jumpstarta min (om än väldigt lilla) minnesbank.
Kommentarer
Trackback
