Det var då han lovade sig själv.
Närmare bestämt var det 8 månader och 22 dagar sen som han bestämde sig för att börja träna. Nu var det slut på allt slöande. År 2008 var det dags för program "witness the fitness". Men det var ganska mycket snack och lite verkstad. Han kanske mest sa det för att ha lite bättre samvete. Han tyckte ju trots allt att det är mycket nyttigare att ha ett löfte om att börja träna, än inget löfte alls. Då hade man ju inte ens ett mål. Men självklart hade han ett mål, annars skulle han ju inte ha lovat sig själv.
Åtta månader och 18 dagar hade passerat. Men nu hade han äntligen tagit nästa steg (eller mer det första steget än det nästa). Nu hade han köpt ett par träningsbyxor. Med hjälp av detta inköp var han starkt övertygad om att träningen låg runt hörnet. Även om det tagit en väldigt lång tid för honom att köpa ett par träningsbyxor hade han dem iaf nu. För det gick faktiskt inte att träna i något annat träningsbrallor. Faktiskt.
Åtta månader och 22 dagar senare gör han det. Han tar på sig träningsbyxorna, knyter springskorna och pluggar in musiken i öronen. Nu ska han äntligen infria det löfte han gav för åtta månader och 22 dagar sen. Han börjar springa. Eftersom han anser sig vara i bra form (annars skulle han ju inte väntat så länge med att börja) väljer han att springa 8 kilometersslingan. Det ska inte vara någon fara, han sprang ju faktiskt 1 mil i lumpen, och det var ju bara tre år sen.
Efter drygt halva sträckan inser han att konditionen kanske inte var i det skick han själv trodde. Den var knappt i ett skick alls. Frågan var om den ens fanns?
Efter drygt tre fjärdedelar av stråckan har han det riktigt jobbigt. Men han har ju trots allt lovat sig själv. För åtta månader och 22 dagar sen att han ska klara av det här. Därför stannar han faktiskt bara två gånger. Eller var det tre?
Nu sitter han hemma igen, efter ett smärtsamt stretchpass och en kall dusch. Han fruktar inför träningsverken imorgon, men har trots detta givit sig själv ännu ett löfte; Han ska springa imorn igen.
Frågan är bara om det löftet också tar 8 månader och 22 dagar att infria?
Åtta månader och 18 dagar hade passerat. Men nu hade han äntligen tagit nästa steg (eller mer det första steget än det nästa). Nu hade han köpt ett par träningsbyxor. Med hjälp av detta inköp var han starkt övertygad om att träningen låg runt hörnet. Även om det tagit en väldigt lång tid för honom att köpa ett par träningsbyxor hade han dem iaf nu. För det gick faktiskt inte att träna i något annat träningsbrallor. Faktiskt.
Åtta månader och 22 dagar senare gör han det. Han tar på sig träningsbyxorna, knyter springskorna och pluggar in musiken i öronen. Nu ska han äntligen infria det löfte han gav för åtta månader och 22 dagar sen. Han börjar springa. Eftersom han anser sig vara i bra form (annars skulle han ju inte väntat så länge med att börja) väljer han att springa 8 kilometersslingan. Det ska inte vara någon fara, han sprang ju faktiskt 1 mil i lumpen, och det var ju bara tre år sen.
Efter drygt halva sträckan inser han att konditionen kanske inte var i det skick han själv trodde. Den var knappt i ett skick alls. Frågan var om den ens fanns?
Efter drygt tre fjärdedelar av stråckan har han det riktigt jobbigt. Men han har ju trots allt lovat sig själv. För åtta månader och 22 dagar sen att han ska klara av det här. Därför stannar han faktiskt bara två gånger. Eller var det tre?
Nu sitter han hemma igen, efter ett smärtsamt stretchpass och en kall dusch. Han fruktar inför träningsverken imorgon, men har trots detta givit sig själv ännu ett löfte; Han ska springa imorn igen.
Frågan är bara om det löftet också tar 8 månader och 22 dagar att infria?
Kommentarer
Postat av: nicole
hahahah jag älskar dej min kära broder
Trackback
